1/30/2020 När var det jag satt senast här och skrev? Även om det inte ens är ett år känns det som ett decenium sedan. På tal om decenium, när 2020 började blev det ett nytt decenium. Tiden går så fort, jag kommer ihåg 2017, När livet gick ut på att streama starstable dag ut och natt in. Jag hade kunnat säga, "Det var bättre förut" men det skulle vara en lögn. Livet har rullat på och snart fyller jag 14. När detta skolåret började träffade jag otroligt många nya människor. Vissa har varit bra, men andra mindre bra. Jag har haft den bästa veckan i hela mitt liv med en speciell person. Det är över nu, men vi kommer sakta tillbaka till varandra. Det är ett invecklat drama som jag inte orkar beskriva helt ärligt. Nu, den trettioförsta oktober 2020, över tio månader sedan jag skrev det första stycket har jag ingen aning om vad för drama jag babblade om. Tidigare idag läste jag bloggen och insåg hur dåligt jag faktiskt mådde på den här tiden. Jag hade skrivit långa texter och livshistorier som jag nu i efterhand inte ens fattar varför jag publicerade på internet. Det var väl faktumet att jag var anonym och att ingen skulle kunna ta skada av det jag skrev som lockade på mig. Men även om dem här texterna var långa var dem inte särskilt detaljerade och jag märkte hur jag hade undvikit att lägga till detaljer. Det är jag glad idag över att jag inte gjorde. Jag kan inte tänka mig att ni som lästa bloggen var särskilt gamla och ni bör inte ta del av det jag utsattes för i åratal. Jag hade med en tendens att få saker att låta mindre smärtsamma när jag valde att inte lägga de här detaljerna. Men som sagt är jag extremt tacksam över att jag inte gjorde det. Eftersom att jag var (och hoppas fortfarande att jag är det) anonym så skulle ni ändå inte kunna hjälpa mig, så det hade bara varit onödigt att yttra mig om personliga saker. Hur som helst så flyter livet på, precis som jag skrev i första stycket. Till och från har jag känt mig lite halvkrasslig, men när man redan varit på botten tror jag inte man kan återvända dit. När jag kämpar mig igenom svåra stunder tänker jag på mina trauman och inser att det inte alls är en big deal. Men jag skulle inte vilja säga att jag mått psykiskt dåligt sedan i oktober 2019, och det är ju ett årsjubileum nu! Varför jag mådde dåligt då vill jag inte nämna. Ni minns, onödigt att dela med mig av för privata saker. Från en sak till en annan, jag är i stort behov av en pojkvän. Men den senaste tiden har jag inte haft känslor för någon. Hur ska jag kunna få en pojkvän om jag inte har känslor för någon? I alla fall har detta fått mig att tänka på min läggning. Kanske är jag inte heterosexuell? Eller är jag bara extremt kräsen. Kanske är det med att när man fått sitt hjärta krossat är man rädd om sig själv och kroppen utvecklar ett system som gör så att man inte blir kär i någon. Grejen är bara så att jag inte fått mitt hjärta krossat. Typ aldrig. Eftersom att jag aldrig varit i ett förhållande eller ens kramat en kille kan det väl inte vara fallet? Dock hade jag ett extremt stort crush på en kille. Låt mig hämta några gamla texter jag skrev om honom när jag var totalt förälskad i honom. Jag citerar; "Han är den där killen som kan få vilken tjej som helst, även killar skulle jag tro". "I början av året kändes det som att han ogillade mig lite, men så klart, precis som alla andra så berömde han mig för hur "fint" jag ritar. Redan i början visste jag att han var killen alla ville ha och att jag aldrig skulle få honom. Just då var jag inte deeply in love med honom men jag tyckte han var otrligt söt. jag kommer ihåg att *** frågade mig om vilken kille jag tyckte var snyggast och jag skulle säga (mitt crush), men sa inget. Nu i efterhand ångrar jag det så himla mycket. Om jag bara hade sagt som det var då hade jag kanske till och med nuddat hans läppar nu". Texterna är skrivna i en bok så jag orkar helt ärligt inte försöka se vad jag har skrivit i slarvig handstil, men saken var den att en nära vän till mig började få känslor för honom med. Men hon har inte kvar några känslor vad jag vet och om jag ska vara ärlig tror jag bara att allt med att hon hade känslor för honom var en ursäkt till att han hatade mig lol Eller hata mig gjorde han nog aldrig. Jag tror att han älskade mig men visste inte hur ´han skulle berätta det. Älskade kanske är ett starkt ord, men jag vet säkert att han hade känslor för mig, och det är det faktumet som skriker inom mig varje dag. Det är den delen som gör att jag aldrig kan bli riktigt hel. Fan. Jag tror känslorna sakta men säkert kryper längs min ryggrad. Jag har känslor för honom igen. Men denna gången för gäves. Hans känslor för mig är som bortblåsta, det kan jag lova. Om jag bara hade hittat ett tillfälle och säga de tre orden till honom innan det blev för sent hade saker varit annorlunda nu. Men du kan inte ändra på det förflutna så livet måste fortsätta som om ingenting hänt. Men djupt inom oss alla har vi en känsla om att något är fel. Blev lite för djup i slutet, förlåt. Ville öva på mina skrivarskills då jag tycker att dem har försvunnit med tiden jag slutade skriva aktivt. Räknas det här som en bildtext? Var det såhär man gjorde? Kommer inte riktigt ihåg, men det känns rätt i alla fall.
0 Kommentarer
Åh herregud. Detta är den absolut längsta pausen jag tagit från bloggen, och om jag ska vara helt ärlig så tror jag att jag aldrig mer kommer vara aktiv här. Mitt intresse för att sitta vid datorn har nästan helt dött ut. Nej, jag har inte slutat spela SSO, jag är fortfarande aktiv på SSO, men inte någon annan stans som gäller datorn. Den tiden jag har ork och motivation att sitta vid datorn väljer jag att spela SSO istället för att uppdatera bloggen. Hoppas att ni kan förstå det. Jag har även köpt min iPad alldeles nyligen, igår faktiskt. Jag köpte den för mina egna pengar. Jag fick den inte. Den är ju bara helt grym! Även om jag bara hunnit ha den i 28 timmar så älskar jag den. Den är allt till skillnad från min förra iPad som är 5 år gammal, så är riktigt glad över att kunna slänga det gamla skräpet till iPad. Om ni har funderat på att köpa iPad Pro & en Apple pencil men tvekat - köp det. De är sååå värt det! Jag har målat en hel del sedan igår när jag köpte iPaden, men jag testade att göra en edit först idag. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Kan du se från vilken TVserie editen är baserad av? Detta får tyvärr bli allt för idag. Hoppas ni har en strålande dag och glöm inte att jag älskar dig!
Edit: glömde nämna att jag fyllt 13. Nu är man tonåring. Är inte taggad på att bli äldre alls. Får väl hoppas att livet flyter på ändå. Ja, det var det. Jag har börjat fota otroligt mycket i SSO igen! Detta kommer dock inte göra så att jag blir aktiv på bloggen igen, tyvärr.
Tidigt idag (Vid 4 ungefär, min dag fungerar inte riktigt som alla andras) så insåg jag att idag så skrev jag mitt allra första blogginlägget på denna hemsidan. Helt sjukt. Jag vet inte om det finns någon kvar från ett år tillbaka, men om det finns det så är det helt sjukt. Jag ville bara skriva detta så får tyvärr lämna nu, ha det bra! Min senaste edit, hur många vill inte ha ett uppdaterat ridhus? Har nu gjort ett hoppridhus och ett dressyrridhus, sen får vi se om det blir mer, haha
Nu händer det, absolut sista inlägget innan 2018 är slut... Jag kan egentligen inte säga något mer än Gott Nytt År!! Vi har några gäster hemma som jag ska gå ner till strax. Känner bara att jag vill skriva detta inlägget först, ehe. Iallafall så har 2018 vart ett väldigt dåligt år för mig, fast det har varenda år sedan 2015 vart så ja... Jag har inte så stora förväntningar på 2019 heller. Det kommer säkert vara samma sak som alla tidigare år och jag har inte heller några "nyårslöften" (visste inte att det existerade förräns tidigare idag, känner mig lite korkad nu, haha) Jag hypar dock upp för våren, jag älskar våren! Då alla blommar börjar växa och när fåglarna kommer tillbaka, älskart! Detta gav mig även idén om att ha ett vårområde i SSO, vi har ju sommar, vinter och höst, men var är våren? Så därför gjorde jag denna snabba edit igår. Kanske blir lite ändringar innan jag postar på instagram imorgon. Här har vi Spring Valley! Hunden från kalendern idag fick även vara med.
Idag kom den efterlängtade Clydesdalen till SSO! Jag själv har aldrig riktigt känt att den hästen skulle passa till SSO, eller passa och passa, har liksom inte känt ett behov av att ha den i spelet. Jag köpte en häst idag och döpte honom till Farcry aka Farcy. Jag har allt inspelat och ska ladda upp det på Youtube imorgon, så om ni är intresserade av det, håll utkik på min kanal imorgon! Första ridturen på Sydhoven med Farcy. Jag tycker att utseendet på hästen är jättefint. Men animationerna är jag väl lite halvnöjd med. Den enda animationen som jag verkligen gillar är traven, den älskar jag faktiskt. Det känns som att SSO har gjort animationerna lite "barnsliga" om man säger så, framför allt stegringen. Jag avskyr stegringen på denna häst. Antar att det är en vanesak, men stegringen är så ful! Detta är mina åsikter och du får självklart tycka som du vill. Något annat som jag märkt att många stört sig på är att den svarta hästen skiftar i lila/rosa. Det värsta är att det är VUXNA människor som noterar detta. Jag blir så less när jag, en tolvåring ibland vet mer om spelutveckling än vuxna personer. Till er som också stör sig på detta så tänkte jag nu förklara varför SSO valt att göra detta: Ni borde har märkt att SSO just nu gör en mer cartoony style i spelet. För att hästarna ska matcha med miljön så måste det vara dessa färgerna. Det ser mycket mer levande ut än om man skiftar svart i grått och brunt i andra nyanser i brunt. Jag som ofta gör recolours har ett problem med detta, för att få en färg som ja gjort att matcha spelets grafik måste jag lägga till lite rosa, lila blått osv. för att hästen ska passa in, annars ser det konstigt ut. Tex om jag ska göra en grå häst, det ser jättekonstigt ut om jag inte har en annan färg förutom gråa skifningar i det. Det var bara en kort sammanfattning av det hela, men det finns så mycket mer att nämna. Men innan vi avslutar inlägget så vill jag bara hälsa er en god jul. 5 dagar kvar till julafton! Jag är väl sådär hypad. Det är jättetrist, men man växer lite ifrån sig julen ju äldre man blir. Men imorgon har vi skolavslutning för detta året. Ser fram emot nästa år då vi ska få tillbaka min förra lärare och min förra idrottslärare. Båda de är bäst så längtar nästan ihjäl, haha! Som vanligt avslutar jag med en edit. Men gillar denna edit väldigt mycket så ville bara dela med mig av den. Och så vill jag ge en liten shoutout till min egna instagram, @dashacoldhall!
I förrgår skrev jag ett väldigt långt inlägg. Jag försökte posta det men det funkade inte. Jag orkade inte försöka få det funka så jag gav upp. Igår kollade jag igenom det igen, då insåg jag hur tråkig och deppig min blogg varit senaste tiden. Det inlägget jag skrev i förrgår var inget undantag. När jag startade denna blogg var syftet att sprida glädje och ha kul. Så har det inte varit då jag skrivit dessa "tråkiga" inlägg. Så nu ska jag försöka fokusera på enbart SSO eller glada grejer! På tal om bloggen, den firar snart ett helt år! Det är visserligen nästan 18 dagar (om min snabba matte tänkte rätt) kvar men ändå. Helt sjukt, ett helt år! Tyvärr kan jag inte fira detta på något sätt eftersom jag helt ärligt inte vet hur jag ska fira det. Men jag vill tacka er alla som varit med enda från start, eller bara en dag. Det betyder otroligt mycket! Något annat kul är att jag fått veta några av mina betyg, här går jag igenom de; (har inte fått alla än) Tyska, betyg D: Nöjd med resultatet. Hade förväntat mig ett E eller kanske till och med F eftersom jag inte kan uttala ett enda ord på tyska, bara skriva vissa + att jag aldrig gör läxan. Slöjd, betyg C: Jag är väldigt förvånad över detta betyg. Trodde jag skulle få ett F eftersom jag helt ärligt inte gör något på slöjdlektionerna än att halvt sova. Musik, betyg C: Detta är jag dock väldigt, väldigt missnöjd med. Jag hade absolut inte varit det om det var att alla andra fick lägre, men så var det inte i detta fallet. Det var INGEN förutom jag som fick så lågt. Det värsta är bara att jag kan betydligt mer än de inom musik. Det var en som inte ens visste vad b och #-förtecken var. Idrott, betyg C: Återigen väldigt förvånad. Tror det är att jag samarbetar bra i grupp och är bra på att springa. Klarar att springa 60 meter på 7 sekunder utan större problem. Historia, betyg B: Inte förvånad alls över detta, exakt vad jag trodde faktiskt! Engelska, betyg A: Äntligen rör vi oss från C, haha! Är så sjukt nöjd och stolt över detta betyg. Ett A! Tror dock det kommer sänkas nästa termin eftersom jag har inga problem med att prata engelska (Kan nästan prata helt flytande), samma gäller att skriva. Men läsförståelse är jag inte bra på. Även i svenskan har jag svårt för läsförståelse. Det var alla jag fått än så länge! Tror inte jag kommer få över B på något annat ämne, men mina lärare slutar aldrig att förvåna mig så att man vet aldrig, haha! En edit jag gjorde för några dagar sedan. Försökte även göra en ny version av ridhuset i editen, och måste erkänna att jag älskar resultatet av editen! Hade dock nu i efterhand velat lägga till mer skuggningar och ljus. Även ändrat den blåa färgen på schabraket till vitt, som det var från början. Sådana här saker man hatar i efterhand!
Tidigare idag kollade jag igenom mitt hus för att hitta gamla saker. Anledningen till det är för att pappa ska flytta till Gotland så han måste veta vilka saker som han kan slänga och de som vi vill ha hos mamma. Jag kollade då igenom saker jag inte kollat på på flera år. Jag hittade då min allra första dagbok. Jag kände mig då tvungen att kolla igenom den, så jag gjorde det.
Dagboken började 23 februari 2014, 2 dagar efter min åttonde födelsedag. Jag beskrev att den dagen skulle vi på bio eftersom jag fyllt år. Jag hade inget namn på filmen men beskrev den med "En prinsessa". Jag har nu i efterhand ingen som helst aning om vad det var för film eftersom jag förträngt de flesta minnena från 2016 och bakåt. Denna dag och alla andra dagar det kommande året var glade och roliga, jag skrev allt jag och min syster gjorde, jag skrev om min före detta bästa vän och hur skolan gick. Ibland hade jag även skrivit om leksaker som försvunnit, ofta LEGOdjur. En sida i boken var en hel artikel om en bortslarvad LEGOkatt som hette Kitty. Jag skrev exakt vilket datum den försvann och när den blev återfunnen. Men så var det ett mellanrum mellan sista och näst sista dagen. Jag hade inte skrivit på 3 månader och 13 dagar. Först förstod jag inte riktigt varför, men så kallade jag datumet på det näst sista, dagen före mina föräldrar skilde sig. Det förklarade saken. Men de allra sista orden i boken var "De bråkar. Detta kommer vara det sista bråket jag någonsin får höra, för imorgon tar jag mitt sista andetag." Jag har formulerat om meningen lite så man ska fatta vad det stod, men det stod nästan exakt sådär. Så himla sorgligt egentligen. Jag var 9 år när jag skrev det. NIO! Jag vet inte vad som hände efter det men kan gissa på att jag ångrat mig. Det får jag nog vara glad över. Nu ska jag fortsätta leta efter gamla minnen sedan ska jag levla lite, har nämligen 21 hästar som behöver levlas... Iiiih! Jag är så taggad! Har nyss börjat skriva på en ny berättelse som kommer släppas i flera delar här på bloggen, alltså en serie! Det ska bli jättekul att skriva denna berättelse och jag hoppas att du älskar den lika mycket som jag gör! Jag kände att pulsen gick upp. Mitt i allt hörde jag en dörr som öppnades. Men det var inte det som skrämde mig, det var att i dagboken så fanns ett foto på mig. Men det var något märkligt men fotot. Jag låg helt död bredvid min lika livlösa häst. Var detta mitt öde, skulle jag kämpa mot döden? Kapitel 1: Jag har precis börjat 7:an. Från att gå i en liten lantskola till att gå i en skola med 700 elever. Inga vänner hade jag dessutom, lärarna och rektorerna hade splittrat på vår klass helt. Vi som var 4 tillsammans, var nu ensamma mot världen. Korridoren är kall och fylld med främmande människor. Jag kände ingen på hela skolan. Med en klump i magen gick jag förbi alla blickar som stirrade på mig, tänk om jag skulle vara ensam idag också. Hur ska jag då någonsin kunna hitta i skolan? Jag måste ha gjort en konstig min för när jag viftar bort tankarna stirrar folk konstigt på mig. Jag låtsas som inget och fortsätter att gå till mitt klassrum. Men på vägen ser jag något, något slags lila ljus. Jag går närmare för att se vad det är men kan inte komma fram till något vettigare än att det är slime som lyser. Jag reser mig upp och fortsätter gå genom den långa korridoren. Men då skymtar jag något i ögonvrån, det är en tjej med ljusbrunt hår och en orange mössa som kollar misstänksamt på mig samtidigt som hon pratar med någon i telefon. Jag vänder mig om och går fram till tjejen. “Eh, hallå?” säger jag till henne. Hon säger att hon måste lägga på till den hon pratar i telefon med och säger “Heeeeej”, hon håller ut E:et så hon ska låta extra trevlig och intresserad av samtalet. “Jag såg att du kollade på mig, var det kanske något du ville?”, får jag fram. Men ångrar mig snabbt efter att jag sa det. Hur många gånger har inte jag kollat på någon samtidigt som jag pratar i telefon? Typiskt att göra bort sig inför någon redan efter en vecka på nya skolan! “Jo, eh ja”, hon harklar sig och fortsätter “Jag ehm såg att du la märke till något nyss?”, fortsätter tjejen. Jag funderar lite men inser snabbt att hon menade “slimet”. “Ja, är det ditt?” säger jag då. Hon skrattar lite men hennes skratt blir snabbt en allvarlig min. Allt blir tyst. För tyst. Alla förutom vi två är som helt fastfrusna. Den mystiska tjejen börjar ställa massa märkliga frågor, som “Har du sett det pandor-...” hon avbröt sig “Lila grejen förut?” fortsätter hon. Jag tvekar, ska jag svara eller inte? Jag bestämmer mig för att inte svara. “Vad vill du mig?!” får jag fram. Tjejen verkar inse att det är något misstänksamt att alla är helt stilla och att hon sedan börjar ställa underliga frågor. “Oj, förlåt. Jag har helt glömt att presentera mig, jag heter Alex”. Jag vet fortfarande inte om jag ska svara, men vad skulle hon kunna göra mot mig? Hon verkar ju helt jämngammal med mig. Alex kollar på mig och försöker att le, men ser att det är fake. Hon kollar även på sin klocka hela tiden. Till sist tar jag mod till mig och svarar, men väljer att säga ett fake namn ifall hon har något mystiskt i görningen. “Jag heter Mel”. Hon kollar på mig och gör en besviken min. “Dasha, lita på mig, detta kommer inte göra ont”, svarar Alex då. Jag får panik. Hur kan hon veta vad jag heter? Jag är bara helt stilla och stirrar på henne. Då blir allt vitt. Så vad tycker du? Har inte kommit så långt än, så har inte fixat någon bild, heh. Men ska försöka fixa det till nästa kapitel. Något som jag känner att jag kommer ha svårt i denna berättelse är att jag kommer ha svårt att försöka leva in mig som ödesryttarna, försöka vara de. De alla har väldigt unika personligheter så det kommer bli otroligt svårt helt ärligt! Men nu har jag gett mig in i det, så nu får jag banne mig försöka! Bild som pasade någonlunda bra in till serien.
Jag har varit väldigt personlig här på bloggen och har kunnat prata om sådant jag aldrig skulle kunna prata om någon annan stans. Så därför tänker jag inte hålla detta hemligt heller.
Allt började med att jag började i en ny årskurs. År 6. Då fick vi börja med de som går i 5:an och 4:an också. I början satt jag nästan längst fram i klassrummet, sedan möblerade de om då fick jag sitta framför en kille som har stor roll i detta inlägget. Låt oss kalla killen Kevin. Sedan första dagen jag såg Kevin har jag tyckt att han varit söt och har velat ha honom som min egen, men aldrig vågat säga något. Men nu när jag satt framför honom så vågade jag ta steget att faktiskt prata med honom. Redan vid första ordet kändes det som att han brydde sig om mig, och jag hade även lagt märke till att han kunde kolla på mig ibland. Inte kolla på mig för att han bedömer mig på något sätt, ni vet det där sättet man kollar på folk när man gillar någon. Det tog ett litet tag men till slut kan jag nog säga att vi var väldigt nära. Det kunde inte gå en dag utan att vi pratade med varann. Och jag älskade det... Äntligen hade jag hittat någon som jag faktiskt ville ha. Någon som jag älskade. Vi hittade alltid på något på rasterna och lektionerna, det där med lektionerna kanske inte var det bästa, eftersom vi sällan gjorde det vi skulle, men ibland måste man ta något före skolan. Vi skrev även mycket på fritiden på instagram, det kunde vara alltifrån de spelen han spelade på sin dator till att jag pratade om mina intressen, sådant som han inte var ett dugg intresserad av. Men även svarade han som att han faktiskt brydde sig om mina intressen. Det var någonstans här, jag tänkte berätta för Kevin hur jag kände. Nu när vi pratat både via DM på instagram och i verkligheten. Men jag vågade inte. Jag vågade aldrig ta det där steget att fråga. Nu i efterhand ångrar jag mig otroligt mycket. Inte skulle jag kunna veta att någon var intresserad av honom också... Några veckor senare hade vi fortfarande kontakten mycket i skolan, men inte så mycket på DM. Jag trodde hoppet var slut men han brydde sig fortfarande om mig. Han lärde mig många funktioner på datorn, hjälpte mig med sådant jag är dålig på i skolan och kunde till och med hämta grejer åt mig i klassrummet om det behövdes. Men ca en vecka senare är jag ledig från skolan av privata skäl. Under dessa två dagar händer något jag aldrig kunnat tro. Min syster kommer hem med ett stort leende efter skolan. Jag undrar vad som hänt och då säger hon att Kevin är ihop med någon. Min syster har aldrig gillat att jag gillat Kevin, det var därför hon var glad. Jag tror inte henne och säger bara att han skulle aldrig bli ihop med denna personen. Men när jag kommer tillbaka från skolan pratar många om det. Kevins kompisar skojar om att Kevin och personen Kevin är ihop med ska hånglas osv. Men jag trodde fortfarande att de inte var ihop. Men allt vänder två veckor senare, i onsdags. Vi äter lunch som vanligt, jag sitter vid Kevins bord också som vanligt. Från ingenstans vill jag få reda på om ryktena är sanna, är han ihop med denna person? Så jag frågar det rätt ut. Hans leende försvinner från läpparna och han svarar ett tyst "kanske". I den stunden ville jag gråta - och det gjorde jag också. Tänk att han aldrig kan bli min igen. Eller jo, det kan han. Fast hur ska jag våga gå fram och säga till honom hur jag känner? Om jag inte ens kan skicka ett DM till honom hur jag känner kan jag omöjligt säga det i verkligheten. Så i denna stund var allt förstört. Min bok där jag skrivit hans namn i ett hjärta flera gånger är förstörd och det känns som att hela min värld ska falla samman. Om han bara hade funnits i mitt liv just nu skulle jag kanske kunna vara glad. Jag kanske inte skulle gå och vara ledsen hela tiden. Men nu är allt förstört. Jag vet inte ens om jag vill hålla kontakten med honom. Men hoppet är inte ännu slut. Jag har en litet hopp kvar om att han fortfarande gillar mig. Det har gått ett rykte om att han gillar mig, men det är bara vad jag hört. + Att han blir förbannad när någon säger det i närheten av mig eller hans flickvän. Men för nuet får jag bara skylla mig själv att jag inte fick honom. Nästa gång ska jag vara tidigare med att säga vad jag tycker. Om inte innan ska jag göra det innan jag slutar denna skolan och börjar högstadiet, där jag kanske aldrig mer ser honom igen, så jag slipper skämmas om han inte gillar mig tillbaka. Men snälla lär er något av denna historia, livet är för kort för att vara tyst, säg vad du känner innan det är för sent! |
|