1/30/2020 När var det jag satt senast här och skrev? Även om det inte ens är ett år känns det som ett decenium sedan. På tal om decenium, när 2020 började blev det ett nytt decenium. Tiden går så fort, jag kommer ihåg 2017, När livet gick ut på att streama starstable dag ut och natt in. Jag hade kunnat säga, "Det var bättre förut" men det skulle vara en lögn. Livet har rullat på och snart fyller jag 14. När detta skolåret började träffade jag otroligt många nya människor. Vissa har varit bra, men andra mindre bra. Jag har haft den bästa veckan i hela mitt liv med en speciell person. Det är över nu, men vi kommer sakta tillbaka till varandra. Det är ett invecklat drama som jag inte orkar beskriva helt ärligt. Nu, den trettioförsta oktober 2020, över tio månader sedan jag skrev det första stycket har jag ingen aning om vad för drama jag babblade om. Tidigare idag läste jag bloggen och insåg hur dåligt jag faktiskt mådde på den här tiden. Jag hade skrivit långa texter och livshistorier som jag nu i efterhand inte ens fattar varför jag publicerade på internet. Det var väl faktumet att jag var anonym och att ingen skulle kunna ta skada av det jag skrev som lockade på mig. Men även om dem här texterna var långa var dem inte särskilt detaljerade och jag märkte hur jag hade undvikit att lägga till detaljer. Det är jag glad idag över att jag inte gjorde. Jag kan inte tänka mig att ni som lästa bloggen var särskilt gamla och ni bör inte ta del av det jag utsattes för i åratal. Jag hade med en tendens att få saker att låta mindre smärtsamma när jag valde att inte lägga de här detaljerna. Men som sagt är jag extremt tacksam över att jag inte gjorde det. Eftersom att jag var (och hoppas fortfarande att jag är det) anonym så skulle ni ändå inte kunna hjälpa mig, så det hade bara varit onödigt att yttra mig om personliga saker. Hur som helst så flyter livet på, precis som jag skrev i första stycket. Till och från har jag känt mig lite halvkrasslig, men när man redan varit på botten tror jag inte man kan återvända dit. När jag kämpar mig igenom svåra stunder tänker jag på mina trauman och inser att det inte alls är en big deal. Men jag skulle inte vilja säga att jag mått psykiskt dåligt sedan i oktober 2019, och det är ju ett årsjubileum nu! Varför jag mådde dåligt då vill jag inte nämna. Ni minns, onödigt att dela med mig av för privata saker. Från en sak till en annan, jag är i stort behov av en pojkvän. Men den senaste tiden har jag inte haft känslor för någon. Hur ska jag kunna få en pojkvän om jag inte har känslor för någon? I alla fall har detta fått mig att tänka på min läggning. Kanske är jag inte heterosexuell? Eller är jag bara extremt kräsen. Kanske är det med att när man fått sitt hjärta krossat är man rädd om sig själv och kroppen utvecklar ett system som gör så att man inte blir kär i någon. Grejen är bara så att jag inte fått mitt hjärta krossat. Typ aldrig. Eftersom att jag aldrig varit i ett förhållande eller ens kramat en kille kan det väl inte vara fallet? Dock hade jag ett extremt stort crush på en kille. Låt mig hämta några gamla texter jag skrev om honom när jag var totalt förälskad i honom. Jag citerar; "Han är den där killen som kan få vilken tjej som helst, även killar skulle jag tro". "I början av året kändes det som att han ogillade mig lite, men så klart, precis som alla andra så berömde han mig för hur "fint" jag ritar. Redan i början visste jag att han var killen alla ville ha och att jag aldrig skulle få honom. Just då var jag inte deeply in love med honom men jag tyckte han var otrligt söt. jag kommer ihåg att *** frågade mig om vilken kille jag tyckte var snyggast och jag skulle säga (mitt crush), men sa inget. Nu i efterhand ångrar jag det så himla mycket. Om jag bara hade sagt som det var då hade jag kanske till och med nuddat hans läppar nu". Texterna är skrivna i en bok så jag orkar helt ärligt inte försöka se vad jag har skrivit i slarvig handstil, men saken var den att en nära vän till mig började få känslor för honom med. Men hon har inte kvar några känslor vad jag vet och om jag ska vara ärlig tror jag bara att allt med att hon hade känslor för honom var en ursäkt till att han hatade mig lol Eller hata mig gjorde han nog aldrig. Jag tror att han älskade mig men visste inte hur ´han skulle berätta det. Älskade kanske är ett starkt ord, men jag vet säkert att han hade känslor för mig, och det är det faktumet som skriker inom mig varje dag. Det är den delen som gör att jag aldrig kan bli riktigt hel. Fan. Jag tror känslorna sakta men säkert kryper längs min ryggrad. Jag har känslor för honom igen. Men denna gången för gäves. Hans känslor för mig är som bortblåsta, det kan jag lova. Om jag bara hade hittat ett tillfälle och säga de tre orden till honom innan det blev för sent hade saker varit annorlunda nu. Men du kan inte ändra på det förflutna så livet måste fortsätta som om ingenting hänt. Men djupt inom oss alla har vi en känsla om att något är fel. Blev lite för djup i slutet, förlåt. Ville öva på mina skrivarskills då jag tycker att dem har försvunnit med tiden jag slutade skriva aktivt. Räknas det här som en bildtext? Var det såhär man gjorde? Kommer inte riktigt ihåg, men det känns rätt i alla fall.
0 Kommentarer
|
|